Annons:
Etikettallmänt
Läst 5697 ggr
[Jeremina]
4/12/10, 1:58 AM

Fråga från epilepsi

Jag skrev denna fråga på epilepsi.ifokus:

Undrar??

Jag har en bekant som helt plötsligt kan ramla ihop och bli medvetslös och vara det mellan ett par minuter och upp till två timmar.

Hans mamma är likadan men sjukvården hittar inga fel på dem. Mannen är 61 år och mamman snart 80. De har inte pratat eller frågat om detta med epilepsi.

Kan det vara epilepsi?

Jag fick svar av Mona och hon funderade på om det kan vara en TIA?

                                                          Jeremina!

Annons:
Maria
4/12/10, 9:15 PM
#1

Här kommer en länk om TIA attacker.

Det kan variera stort hur man reagerar och lite märkligt är det ju att läkarna inte har några teorier.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Jeremina]
4/18/10, 3:19 PM
#2

#1 Det krävdes ju en läkare från annan region för att de skulle konstatera att min man hade förträngning i halspulsådern 2005. Tack vare henne blev det operation 2006 och han är frisk nu.

Men hade ordinarie läkare på Hälsocentralen fått bestämma så hade han inte ens fått remiss till Sjukhuset och då hade det ju inte blivit operation i Umeå!

Stephan
6/20/10, 12:03 PM
#3

Jag ramlade ihop, svimmade och fick muskelkramper år 2000. Enligt akutmottagningens läkare berodde det på att jag druckit alkohol under helgen och det var inte "äkta" epilepsi utan "falsk" epilepsi som är ett epilepsiliknande anfall där orsaken inte är fysiologisk, det vill säga att det inte beror på något fel i den fysiska kroppen, t.ex. en tumör, förträngning av blodtillförsel till hjärna eller liknande. "Falsk" epilepsi beror istället på att det provoceras fram pga psykisk eller fysisk stress, sömnbrist eller t.ex pga abstinens av alkohol, droger eller mediciner. Mina anfallen återkom fler gånger och ganska tätt men eftersom att de i Norrbotten, där jag bor, inte kunde hitta några fel via magnetröntgen eller EEG-undersökningar fick jag besked om att det inte var "äkta" epilepsi utan troligen orsakade av alkoholabstinens och någon form av underliggande ångest (trots att jag inte drack mer än 1 gång/kvartal) och inte heller mådde psykiskt dåligt.

Efter flera påtryckningar mot behandlande läkarare vid vårdcentralen fick jag år 2006 en remiss till neuruolg vid Sunderby sjukhus utanför Luleå. Neruologen tittade snabbt igenom jorunalerna och sa att jag inte hade epilepsi utan en skada pga alkohol. Besvären skulle jag troligen få leva med resten av mitt liv. Beskedet var nedslående. Neurologen skrev trots det ut en medicin mot epilepsi, men följde till min förvånaning inte upp medicineringen som neurologen ordinerat. Det som sedan förvånade läkaren vid vårdcentralen, som nu återfått ärendet och i och med det var behandlande läkare, var att jag efter första tabletten som neurologen ordinerat inte längre fick fler anfall där jag svimmade och fick kramper, utan anfallen övergick istället till förvirringsepisoder som varade i ca 20-30 sekunder, men jag svimmade inte. Men jag hade inte något minne av anfallen, eller vetskap om att de inträffade. Det var andra i omgivningen som berättade för mig att jag blev frånvarande och förvirrad. Ibland kunde dock svaga minnesbilder från förvirringsepisoder dyka upp i minnet långt senare.  

Efter flera år av exprimenterande med mediciner lyckades jag återigen få vårdcentralens läkare att skriva en remiss till neurolog år 2008. Jag fick träffa neurologen och fick genomgå ett flertal EEG-undersökningar som inte visade på någon sjukdom, men därtill en remiss till Neurocentrum vid i Umeå. I mars 2009 blev jag inlagd för undersökning med EEG-undersökning med videoövervakning och på mindre än två dygn kunde de registrera fyra anfall, och då fick jag besked om att jag hade epilepsi (partiell epilepsi med komplexa anfall och automatismer). Jag återfördes till neurolog i Luleå som nu, svart på vitt, kunde läsa diagnosen. Trots det fortsatte medicineringsförsök med tre olika preparat mot epilepsi, utan framgång. Neurologen vägrade skriva remiss till Umeå igen, för att utföra en undersökning om besvären till epilepsin gick att operera. Jag förklarade då att jag inte hade förtroende för neurologens kunskap på området och fick byta neurolog till en kollega. Kollegan skrev en remiss till Umeå och bifogade magnetröntgenbilder som tagits i Luleå. I februari 2010 blev jag uppringd av den nya neurologen som sa att svar hade kommit från Umeå och att de svarat att det inte var aktuellt med någon s.k. epilepsikirurgisk utredning. Men det var inte hela svaret! Neurologen utelämnade information om att Neurocentrum i Umeå också svarat att de kunde tänka sig att gå vidare med en undersökning om det visade sig att jag inte blev hjälpt av mediciner. Det hade jag inte blivit på över nio (9) år och det kände neurologen i Luleå till!

Eftersom att jag inte var helt nöjd med svaret begärde jag ut samtliga journaler från neurologmottagningen i Luleå och tog samtidigt kontakt med läkaren som svarat på remissen i Umeå, för att höra med vilken motivering beslutet skett (jag kände ju till besked som jag fått från neurolog i Luleå, om att de inte tänkte gå vidare med någon utredning i Umeå). När läkaren, neurologen från Umeå, ett par veckor senare ringde upp mig stod det klart för mig att han inte kände till att jag åt flera mediciner och att jag hade haft besvär trots detta under alla år. Han skulle beställa ner magnetröntgenbilderna igen och gå igenom dem med röntgenläkare i Umeå och sedan återkomma till mig. Jag fick en kort tid därefter besked om att de skulle göra om magnetkameraundersökningen i Umeå (som har en mer avancerad utrustning än den som finns i Luleå). Efter undersökning i Umeå såg de ärrbildningar i höger tinninglob som stämde överens med uppgifter om vart epilepsianfallen startade enligt tidigare EEG-undersökningar. Därefter fick jag besked om att det sannolikt gick att operera och efter en underöskning hos en neuropsykolog har jag fått besked om att de kan utföra en operation. Jag kommer, enligt personal i Umeå, att opereras under hösten 2010 och majoriteten av de som genomgår operation blir anfallsfria och kan sluta med medicinering efter ca två år.

Som svar till "Jeremina" skulle jag vilja säga: "Ge inte upp, utan fråga flera läkare om orsaken till besvären". De vanligaste epilepsianfall varar dock inte mer än några enstaka minuter. Om det fortsätter längre, med muskelkramper, kan de vara livshotande och då är det viktigt att komma under läkarvård snabbt.

[SvenA]
6/21/10, 5:04 PM
#4

Jag kämmer igen dettta från andra håll att man intelyssmar på patienten

Upp till toppen
Annons: