Strokeberättelser

Subaraknoidalblödning

2010-03-16 13:29 #0 av: kattiiz

Min mamma drabbades förra veckan av en hjärnhinneblödning. Hon fick plötsligt en enorm huvudvärk men tog sig till sjukhuset själv och blev aldrig medvetslös. På sjukhuset blev hon opererad.

Finns det någon här som varit med om en sån här blödning och kan berätta om den första tiden efter blödningen och hur ni mår idag? Om någon dessutom kan den kliniska bilden av blödningen och vilka risker och konsekvenser det finns få ni jättegärna berätta om dem.

Man går här hemma och grubblar över hur framtiden kommer att se ut... Rynkar på näsan

Anmäl
2010-03-16 13:30 #1 av: kattiiz

Hon fyller 60 i år

Anmäl
2010-03-17 12:55 #2 av: Maria

Har själv inte varit med om det men har några i bekantskapskretsen som haft denna typ av blödning. Alla har blivit helt återställdaGlad

Här kommer en bra länk om hela begreppet Stroke

/Maria

 

Anmäl
2010-03-17 17:20 #3 av: kattiiz

Tack för ditt svar, Bumbleboo. Det känns lite lugnare.

Jag tycker så synd om min mamma där hon ligger. Trött och förvirrad. Detta beror väl förhoppningsvis bara på trötthet och mediciner i nuläget.

Hur länge var dina bekanta påverkade av blödningen? Gick återhämtningen snabbt?

Anmäl
2010-03-17 17:31 #4 av: Maria

Nu var ju två mycket yngre. Det hände i 30-års åldern cirka. Så den kroppsliga återhämtningen gick ganska snabbt.

Däremot är vi ju alla lite olika vad det gäller att återhämta sig själsligt och detta är ju en stor händelse som sätter spår som rädsla och många kan bli deprimerade. Man har ju faktiskt varit ganska nära döden och vi är olika starka, om man nu får uttrycka sig så.

Så det är nog ganska viktigt att vara observant på hur din mamma verkar må efteråt. Kanske hon behöver någon professionell att prata med eller också klarar hon det själv med hjälp av anhöriga.

/Maria

 

Anmäl
2010-03-17 17:58 #5 av: [SvenA]

Det är viktigt att man får kontakt med likasinnande efter en sådan här sak för man lär sig väldigt mycket av varandra eftersom man har liknade upplevelser

Jag vet vad jag själv upplevede efter hjärtinfarkten och andra saker jag har råkat ut för

Rehablitering är också väldigt viktigt för självkämslan så att man märker att man faktiskt klarar av en massa saker efter det som hänt en

Anmäl
2010-03-17 18:26 #6 av: kattiiz

Tack för era inlägg!

Det är jättebra att få höra från andra som varit med om liknande upplevelser. Just nu känns det som att man är ensam i hela världen om att ha drabbats fast sånt här händer varje dag.

Jag ska absolut försöka hjälpa mamma så gott det går och stötta henne under rehabiliteringen. Dessutom ska jag be henne kontakta andra som varit med om liknande händelser. Tack igen.

Anmäl
2010-03-17 18:57 #7 av: [SvenA]

Hör gär av ig och berätta hur det går för det kan hjälpa andra som upplever samma sak

Anmäl
2010-03-17 23:53 #8 av: kattiiz

Har pratat med systrarna som varit på besök hos mamma idag och de berättar att hon är mycket förvirrad. Svamlar om allt möjligt osammanhängande och vet inte vad det är för årtal osv. Hon bad mina systrar att packa ihop hennes saker och hämta bilen för hon ville åka hem... :(

Jag är så rädd att hon kommer att fortsätta vara så här. Det har gått en vecka sen blödningen idag och en vecka sen operationen imorgon. Kommer det att gå över?

Anmäl
2010-03-18 13:53 #9 av: [SvenA]

Du får nog räkna med att det tar en tid innan det kan bli resultat en operation är ett stort ingrepp och vissa blir förvirrade av en operation då man är sövd och lätt tappar bort en tid

Så ta det lungt och se tiden an och se till att det blir en bra rehablitering så att hon kommer igång igen

Anmäl
2010-03-27 12:57 #10 av: Pirjo

Efter en operation i hjärnan så får man ofta morfin under en period efter operationen för att hjärnan ska få vila. Olika personer reagerar sen olika på morfinet och kan vara förvirrade länge efteråt. Själv reagaerar jag ganska dåligt på morfin, dvs jag "snedtänder" och jag var totalt förvirrad i två veckor efter operation. Inte nog med det, jag fick "flashbacks" i nästan två månader efteråt och kunde periodvis vara lite "borta".

Under dom två första veckorna så var jag hyperaktiv - pratade konstant och hade en inte så lite förvirrad tankegång, hallucinerade, var i rörelse konstant (trots halvsidesförlamningen) osv osv. Så en så här kort tid efter operation är det inte konstigt alls att man är förvirrad. Det är bara att vänta ut det hela. Att man vill hem är inte heller ovanligt och ibland kan man t o m gå hur långt som helst för att få sin vilja fram. Jag hade lyckats lura till mig en telefon och skrämde livet ur mina släktingar genom att ringa dem mitt i natten och påstå att läkaren hade lovat att jag kunde få åka hem och kunde dom inte komma NU och hämta mig! *skrattar* Hur jag i min morfindimma hade lyckats lura till mig telefonen av sjukvårdspersonalen är fortfarande en gåta för oss alla.  Men vi har fått många goda skratt åt det nu.

Så du kan nog vänta ett bra tag till innan du behöver börja oroa dig.

Anmäl
2010-04-02 01:17 #11 av: shintaida

Jag fick en sån attack år 2002. Var då 38 år gammal.

VANSINNIG huvudvärk får man! Men jag opererades aldrig, utan jag var nerdrogad/sövd i 10 dagar. Minns det som tre.

När de scannade hjärnan sist, så såg de att jag haft två blödningar till. Antagligen har jag trott att det varit galet kraftiga migränanfall. Så för de två sista fick jag ingen behandling.

Detta har hänt med mig efter attackerna:

* Kraftigt försämrat närminne

* Glömt många händelser INNAN attackerna. Faktiskt skönt, när det gäller något dåligt.

* Minns inte var jag bott ibland. För ibland minns jag glasklart, men jag vet, att dagen efter minns jag inte det jag visste att jag mindes dagen innan...hängde Ni med där?

* Dåligt lokalsinne

* Glömmer hur man gör vissa saker som jag gör dagligen. Som hur mikron funkar t ex.

* Minns inte vad jag pratat om eller berättat

* Balansen har fått sig en känga

* Läser saktare, måste "läsa och förstå". Innan kunde jag läsa ut en pocket på en dag. Nu tar det 1-2 veckor.

* Har svårt för att lära mig lätta saker. Svåra kan jag lära mig utan manual.

* Jag hittar inte hem utan min sambo om vi kör MC

* Jag vet inte i vilken stad/by vi är när jag åker i bilen eller om jag kör bakom sambon på min MC

* Varje vår har jag glömt hur MC-n fungerar

* Det finns mer, men jag minns inte just nu Skäms

Men jag lever bra ändå. För min sambo "tränar" mig i mycket. Men han PRESSAR mig inte någon gång. Det är viktigt!

Men visst.....allt det där ÄR faktiskt stora handikapp som man måste leva med!

Har lärt mig att njuta här och nu och inte vara ledsen för det som hänt. Det hjälper inte ju!

Det var min berättelse.....

 

Anmäl
2010-04-02 10:32 #12 av: [SvenA]

#11 Verkligen intressamt att få läsa detta

kul att du i allla fall kan göra en massasaker som att köra motorcyckel

Du verkar ha en mycket positiv syn på livet efter vad du har drabbats av och det underlättar verkligen för både en själv och sin närmaste omgivming

Anmäl
2010-04-09 18:42 #13 av: KadjaNina

Min mamma har fått subaraknoidalblödningar. Det blev stora skador och hon kommer aldrig bli sig själv igen :(

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.