Jag vet att alla som möter min mamma inom hennes rehabiliteringstid, säger att det framför allt måste vara hennes kämparglöd och positivitet som gjort att hon blivit så pass återställd (nästan helt).

Hon talade själv om en man på sin simträning som var rädd för att bada. De hade fått en liknande typ av stroke båda två men han cirkulerade bara kring det negativa och hur rädd han var att trilla eller göra illa sig. Att han till och med var rädd för sin rehabilitering måste ju ha en jättestor påverkan.

Läkarna berättade för min mor att genom att tänka att hon rörde armen eller benet, utan att det gick, så aktiverade hon nerverna i hjärnan. Då kan jag tänka mig att om man är rädd, så kanske man redan har gett upp att prova? Alltså att nerverna inte får någon stimulans eftersom man undviker att träna på grund av rädsla?

Bara mina funderingar så som mamma har berättat under sin rehabilitering.

#1:Jag tror på samma sak som dig.

Jag är övertygad om att omgivningen påverkar. Åtminstone min sambo. :-) Med andra ord kan det säkert vara olika från person till person. Men i sambons fall så gjorde skillnaden i miljön hemma och på sjukhuset stor skillnad.

Absolut bidrar en positiv inställning till en mer givande läkningsprocess, både fysisk och psykisk sådan.

Sedan var det ju det här med bemötanden… Men jag har hela tiden försökt att ha en positiv inställning och fått stort stöd i detta av min man och viss vårdpersonal, läs kuratorer/psykologer. i övrig kontakt med läkare FK osv…ja vad ska man säga?! men det är en annan tråd!

Den stimulans jag försökt att ge mig själv är först och främst att upprätthålla mina sociala kontakter, både innan-stroken-vänner och efter-stroken-vänner. Jag ska också nämna att mina handikapp efter min stroke (sinustrombos) inte är fysiska i första hand, förutom konstant huvudvärk, men jag är helt rörlig, har talet kvar osv. Mina handikapp är dessa luriga så kallade dolda handikapp, den kognitva biten. Jag tvingar mig t.ex. att läsa mycket för att stimulera mig, av all sorts litteratur "gammal" student som jag är… För jag anser att det är ett bra sätt att återvinna ett förlorat ordförråd och att träna minnet.

Men det är svårt, jag har ofta fullt av Post-it lappar med viktiga händelser i historien, viktiga personer i handlingen m.m. därför att jag helt enkelt inte kommer ihåg vem som är vem eller vad som hände i första, andra, tredje kapitlet osv. Ofta, ofta får jag läsa om, bläddra tillbaka och göra nya noteringar. Samma gäller exempelvis om jag ser en film, jag vet att jag har sett den men kommer inte ihåg ett dyft

Stimulerande miljö är obeskrivligt viktigt och jag hoppas verkligen att alla som har råkat ut för en stroke kan finna något forum, eller andrum, där man upplever att man får sina sinnen stimulerade.

Håller med er, en possitiv inställning bidrar i högsta grad till en possitiv återhämtning, men även en förstående omgivning är A och O

Hjärnan tränas oerhört bra av att man läser varje dag, då finns en chans att minnet tränas upp.Att ha en stimulerande miljö omkring sej är också A och O