Annons:
Etikettstrokeberättelser
Läst 4136 ggr
mona43
2009-09-29 16:06

Känslor vid stroke

Min pappa hade ofta raseriutbrott då han slog mot mamma när hon skulle hjälpa honom med något, eller puttade undan henne burdust.

Eller också körde han rollatorn in i skåp eller annat i köket, så det blev fula märken efteråt, eller kastade saker omkring sej.

Han kunde också svära långa ramsor. Hans ilska och frustation kom dagligen. Han hade också svårt med talet, men hemma förstod vi honom ganska bra ändå, men visst blev han arg när man missförstod.

Han var aldrig direkt aggressiv mot mig, men kunde vara rejält irriterad ibland. Mina föräldrar hade också ett lantbruk som de fick sälja när han fått sin andra stroke.

Det var verkligen ett hårt slag för dem båda, men det gick inte för oss kvinnor att sköta ett jordbruk så det fanns inget val, jag älskade verkligen att hjälpa till med djuren, men det fanns inget annat att göra.

Min pappa var innan en glad och humoristisk man, men när han fått sina stroke förändrades han mycket och blev lätt ledsen eller arg, känslorna pendlade hit och dit, han förstod inte skämt alla gånger och tog saker bokstavligt.

Min älskade pappa var ofta förbittrad över sin egen situation, och hade jobbigt med att ta emot hjälp med personliga saker och annat.

Pappa vägrade att ta emot hjälp av någon annan än mamma, och lite av mig, men det var oerhört tufft för henne då hans besvikelse över saker och ting gick ut över just henne, hon stod ju närmast.

Han blev rasande då folk pratade med honom som om han var dum, eller pratade över huvudet på honom.

En del gånger ilsknade mamma till och sa till honom att lugna ner sej, då skämdes han, men snart vad det på samma vis igen.

Man är ju så ensam i sin situation som anhörig, och ofta har omgivningen svårt att inse eller förstå hur det är där hemma.

Man är ingen dålig människa om man känner sig sliten och trött, och vill slippa, det går ju ut över ens eget liv så mycket.

Mina båda föräldrar finns inte längre, men jag vet hur kämpigt det var för min mamma att orka med, och för pappa att tvingas få hjälp med det personliga, man är ju bara en människa!

Att vara beroende av andras hjälp är tufft, att få en sjukdom som förändrar hela ens livssituation är verkligen jobbigt!

Min pappa fick flytta till ett hem till slut, eftersom mamma själv drabbades av en stroke och själv behövde hjälp.

Då hade jag själv bildat familj på annan ort. Det är lätt att man glömmer bort sig själv som anhörig, mamma fanns alltid för pappa, men hennes eget liv blev så begränsat. Min pappa skämdes nog också mycket över att vara beroende av henne.

Nu drabbas vi så väldigt olika när vi får stroke, och alla är inte lika beroende av sina anhöriga heller. Men så här var det när min pappa drabbades.

Berättelse av Mona

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Annons:
Upp till toppen
Annons: