Min mors stroke 31/12-08.
Kom in hit av en tillfällighet och tänkte att jag kunde passa på att dela med mig av den stroke som drabbade min mamma 64, på nyårsaftonsmorgonen 08/09.
I efterhand vet vi att hon fått 2 stycken TIA innan stroken, men vi visste inte vad det var då och båda mamma och vi andra tänkte att det var lite yrsel eller kanske trötthet.
Jag stannade hos min mamma och pappa över julen för att tillbringa tiden där. På nyårsaftonsmorgonen väcker pappa mig och säger att det är något konstigt med mamma, att hon inte röra sig. Tänker inte ens på att jag bara har underkläder på mig utan springer rakt ner i köket.
Mamma sitter där på stolen och kollar på mig väldigt orolig, hon lyfter den högra armen med vänsterarmen och visar hur den högra armen bara faller. Hon kan inte kontrollera något på den högra sidan kroppen.
När ambulansen kom så kändes det som hon togs ifrån en. Jag ville hänga med men kände att jag kanske skulle vara mer besvär om jag bröt ihop.
Pappa talade om att han skulle till jobbet men kom in efter en stund och sa att det inte gick, sedan grät vi tillsammans en stund, tror det var den enda gången jag sett honom gråta.
Jag tänkte att jag måste fortsätta dagen, försökte duscha men det kändes så overkligt. Min syster ringde och grät med, men jag var helt "okej", inte kall, men mer samlad. Vi fick reda på att det inte fanns någon blödning men att de inte hittade någon blodpropp heller.
Vi fick komma in till sjukhuset på kvällen. Hon hade börjat röra på högersidan när hon fick akutbehandling men sedan hade det gått tillbaka. Mamma såg väldigt ledsen ut. Kändes så overkligt att se henne svag.
Mamma tillbringade sammanlagt 2 månader på sjukhuset i Örebro, där de var helt otroliga. Många berättade för oss att mamma var en av de mest positiva människor de mött, och att hennes rehabilitering var väldigt beroende av en positiv inställning.
Vi fick hjälpa henne att lära sig att gå utan högersidan, jag kommer ihåg att jag letade artiklar om hur nervbanornas typiska tillfrisknande var och gick igenom detta med mamma, hon lugnande ner sig lite eftersom hon var orolig för att hon inte hade rörelseförmåga överallt ännu.
Kommer såväl ihåg första helgen som hon fick permission, när hon satt i soffan och sa "kolla! kolla!!" sen rörde hon på ringfingret på högerhanden, kanske bara 1 mm! men vi var så LYCKLIGA! Jag började nästan gråta, för det var något slags bevis om att det kommer.
Tålamodet var väldigt viktigt hos oss alla, för det tog tid, lång tid. I maj hade hon tillbaka rörelseförmåga i hela högersidan. Idag kan hon göra allt som hon kunde innan med högerhanden, hon har också fått tillbaka sin skrivstil.
Idag kan hon också cykla, köra bil, gå, men inte springa (hon har nog inte försökt). Hennes höft gör ont, och efter stroken får hon inte äta antiinflammatoriska tabletter på grund av risken för blodproppsbildning. Detta är lite jobbigt eftersom hon lider av fibromyalgi och var väldigt beroende av detta mot sin värk.
Hon tränar flera dagar i veckan och blir mer och mer stabil i lederna, hon får massage för värken och håller igång som vanligt. Hon brukar säga att stroken gjorde att hon skrattade mer. En permission skulle mamma och pappa gå upp för trappen och båda bröt ihop av skratt för att situationen såg så löjlig ut.
Vet att mamma funderar på att göra en film och lägga ut på YouTube, för det finns väldigt lite om hur människor upplever stroke. Hoppas hon gör det.
Jag själv går i terapi och för mig var det väldigt knäckande att se min mamma svag, var så rädd för att hon skulle dö, och det känns fortfarande som att det blev ett slags bevis för att hon inte var evig, att hon faktiskt kommer att gå över till andra sidan någon gång och just den känslan känns så fruktansvärd.
Det slutade i alla fall lyckligt. Hon äter otroligt många mediciner nu, tillsammans med min pappa som tyvärr drabbades av en mild hjärtattack några månader efter mammas stroke. Är iaf så lycklig över att båda mår väl.
/Karolina Nylén
//Karolina Nylén
Uppfödare av ragdoll under stamnamnet S*Addiction
![[per50]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Välkommen till stroke!
Tack för ditt inlägg, det var en mycket intressant läsning om din mor och hur ni har haft det.
Det var gripande att få läsa!
Tack för att Du delade med Dig!
Grät faktiskt. Du beskriver känslan så bra!
Vilken fin och gripande berättelse om din mamma! Måste berömma er alla som verkligen ställt upp till 100% för henne.
Det betyder enormt mycket för den drabbade att ha en förstående omgivning.
Vad roligt att hon blivit så pass återställd. Jag tycker absolut att hon skall lägga upp en film på YouTube, det saknas mycket sådan information om stroke.
Det är en enorm chock för de anhöriga när den som man står så nära blir så sjuk. Bra att du tog tag i det, många går och mår dåligt väldigt länge helt i nödan.
Men många saknar kanske kunskapen om att hjälp finns. Det är lätt att glömma sej själv mitt i all oron.
Tack för din berättelse!
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Ja, det är inte lätt för någon inblandad. Blir lätt att man intalar sig att man mår bra och bara måste ta sig i kragen, men det känns lite som när någon slår sönder en spegel i tusen bitar, då behövs det någon professionell för att få ihop den :)
vet att vi har skrattat så mycket och varit så tacksamma för varandra i familjen sen detta hände, för det går aldrig att räkna ut när det händer, och man intalade sig innan att det här är något som händer andra, men inte min familj. Vilket inte är fallet alltid
//Karolina Nylén
Uppfödare av ragdoll under stamnamnet S*Addiction
När min pappa drabbades hade vi verkligen behövt något sorts stöd i vår jobbiga situation, min mamma magrade och sov dåligt av all oron, tänk då om det funnits hjälp att få, kanske det gjorde det även då på 1980 talet. Det enda jag vet var att man kunde ha samtal med församlingsprästen.
Många skäms över att söka hjälp, men det skall man absolut inte göra, att någon blir svårt sjuk i familjen är verkligen en livskris. söker man hjälp kan man undvika att själv bli sjuk på olika vis.
Vad skönt att ni alla haft humöret uppe trots allt, man får en tankeställare när någon i familjen blir sjuk, man tar lätt varandra för givet i vardagen. Det är lätt att ha tron "det händer andra" det som är svårt skjuter man lätt åt sidan.
Hur har din mamma upplevt att bekanta reagerat, vänninor till exempel? många undviker en när man blir sjuk.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Jag tror att hon faktiskt fått ganska bra kontakt med människor istället. Alla har blivit väldigt chockade när de fått höra att hon fått stroke. Många som hon "tappat" kontakten med började komma och besöka henne på sjukhuset och även hemma, så jag tror att det blivit lite andra hållet för min mamma.
Minns att varje gång vi besökte mamma så hade det varit någon där, och varje gång stod det något nytt kort att kolla på, människor som hon känt i många år men träffat väldigt sällan dök upp så fort de fick reda på vad som hänt.
Tror att hon har haft svackor som alla andra förståss, men hon är nog en sån person som väljer att försöka skratta åt saker. Har många gånger tänk "om det var jag", då skulle jag aldrig vara så positiv, skulle nog snarare ge upp direkt, men man kanske har någon slags livskraft som slår till när något så jobbigt drabbar en?
Däremot känner hon ju att hon tappat "jobbet" och den delen av det sociala. Nu ska hon dock få arbeta lite eftersom hon själv säger att hon bara blir rastlös hemma.
//Karolina Nylén
Uppfödare av ragdoll under stamnamnet S*Addiction
Hej Addiction!
Hur är det med dig och din mor?
Det är ganska bra. Tyvärr så ramlade min mor och bröt fotleden på tre ställen för drygt två månader sedan, så mycket arbete med stroke-benet gick tillbaka. Hon bröt foten på det bra benet och eftersom hon blev stillasittande så fick hon börja om lite när gipset togs bort. Det positiva är väl att foten läkte jättebra, sjukgymnasten hade aldrig sett nån gå så bra efter en sån fraktur! Nu är hon och tränar mycket igen men är lite putt över att behöva börja om. Det går hela tiden framåt. Handen och armen har hon inget problem med alls, det är bara benet som känns ostadigt.
Förut gick hon två kilometer med hundarna varje dag när hon kommit igång efter stroken, men nu klarar hon bara en kilometer igen, fast jag är övertygad om att hon kommer klara mer snart! Det ska bli underbart att fira jul och nyår där, nyår kommer nog bli väldigt speciellt, lite känsloladdat kan jag tänka mig med tanke på hur jag vaknade förra nyår.
Mamma ska börja jobba om två veckor nu och är jättepeppad! Hon bröt ju såklart fotleden två dagar efter att hon kom tillbaka till jobbet förra gången, så surt! Fast såhär i efterhand kanske det var bra för henne att ta det lugnt, annars hade hon nog stressat för mycket för sitt eget bästa. Allt händer nog av en eller annan anledning..
//Karolina Nylén
Uppfödare av ragdoll under stamnamnet S*Addiction