Lite av min berätteslse som anhörig
Jag är arg.För att det är så många som nervärderar alla personer med ett handikapp av olika slag.
När jag var precis fyllda 8 år fick min mamma en stroke.Jag minns så mycket.när dom kommer upp till mitt och min brors rum och säger att dom måste åka in med mamma.och min bror säger att hon kommer bli kvar igen och mamma säger att nej då.jag och min bror som då var 14 skulle bli 15 det året väntade.var vakna.satt som på nålar från klockan halv 6 på morgonen.dom åkte runt 4-5 till sjukhuset.Vi väntade på ett samtal.visste att dom skulle ringe men trodde att dom skulle säga att allt var bra och dom var på väg hem.telefonen ringer runt halv 10,jag kastar mig på den.Det var från min skola.dom undrade vart jag var.och jag ger telefonen till min bror som förklarar allt att han skulle ringa men hittade inte nummret varför jag var hemma.Någon halvtimma senare ringer det igen jag kastar mig igen på telefonen,den härgången var det från min brors skola.dom undrar vart han är för han skulle göra prov.Han säger att han inte kommer idag för mamma är på sjukhuse och vi väntar på at få veta hur det är med henne.klockan hinner bli två vi har ätit lite lunch som beståd av pizza rester från dagen innan. och Äntligen ringer det igen den här gången är det pappa.vi hör på hans röst direkt at det inte var bra.att han var trött.att han var orolig och vi hörde orden så väl och tydligt.Hej barn,Jag kommer och hämtar er och sen så tar vi med lite kläder för mamma får stanna här på sjukhuse några nätter.resten av allt hör jag inte.jag bryter ihop.rädd.rädd att min mamma skulle dö.just dom minutrarna kom jag på det.DET VAR MITT FEL.pappa kommer,vi åker in går in genom dörrarna på sjukhuset och dom kollar på mig som vad gör du här hämska menniska.jag kände det så.jag var liten men ångesen flödar innom mig än idag kommer jag ihåg rumsnr det var nr 28 längst ner i hörnet på korridoren.en stor matsal fanns också.det här är baara lite skulle kunna skriva så himla mycket från den dagen.den 28/5-2004. Än idag får min mamma höra att hon är full alkis och andra hämska ord.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej idolph
Tack för din historia den var tragisk och jag förstår att det var och säkert fortfarande är jobbigt för dig. Det är inte lätt när man är liten.
Jag hoppas din mamma mår bättre idag och har kunnat återhämta sig, det är så mycket som kan hända med stroke.
Du får gårna fortsäta skriva här om du vill men då sajten har hamnat utanför nätverket pga låg aktivitet är risken att du inte får så mycket svar tyvärr. Kanske om du skriver mycket eller får bekanta att skriva också?
Om du vill är du välkommen att skriva på rörelsehinder.ifokus istället där är du välkommen som anhörig.
/Beavis
Kan förstå rätt så bra hur du kände det, när min son var ensam med sin pappa ( han var i 12 årsåldern) så rasade hans pappa ihop i en stor stroke mitt framför ögonen på honom.
Han visste inte om pappan var full eller bara gick i sömnen, då han inte fick kontakt med sin pappa gick han ned till nedervåningen och åt lite, men då det gått ett par timmar och hans pappa fortfarande inte reagerade, ringde han till sin lärare som bodde några kilometer bort, de kom och skickade honom med ambulansen till sjukhuset, pappan klarade sig men låg medvetslös i minst en månad.
Detta var mycket omskakande för honom, något som han aldrig kommer att glömma i hela sitt liv, numera är pappan ganska pigg, men har svårt med minnet, och att gå.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
#2 Ja sånt traumatiserar nog ett barn rätt ordentligt. Jag hoppas att din som har fått möjlighet att prata mycket om vad som hänt sedan dess?
Läskigt när sådant händer, har hittat min farmor liggande på golvet ett par gånger, hon bor numera på hemmet så det är skönt att hon får översyn.
Han hade behov av att prata mycket om det efteråt, även nu flera år efteråt nämner han det emellanåt. Det är också oerhört viktigt att säga att barnen inte gjort något fel, det är lätt att ta på sig skulden, men det skulle ha skett i alla fall.
Pappan hade trots allt tur att sonen var hemma den dagen, eftersom han skulle ha varit hos mig den helgen, vi var förkylda då, annars hade han fått ligga i flera dagar på det kalla golvet (han eldade med ved) men pappan var redan kraftigt nedkyld. Han hade säkerligen inte klarat sig. sonen har fått mycket beröm för att han ringde, trots att han var rejält chockad själv.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Lite oroväckande att han lät han ligga på golvet ett slag för att han trodde pappan var full. Men det är kanske en annan historia på ett annat forum. Men br gjort av han att ringa efter hjälp till slut i alla fall. det var det.
Ja det var inte bra, men hade pappan varit ensam hade han troligast frysit ihjäl, eller skadorna blivit värre, detta var på självste julskyltsöndagen det året, och huset värmdes med ved. Sonen var chockad och så ung och handlade därefter, men blev sedan osäker och kontaktade vuxna. Sonen har haft dåligt samvete att han inte ringde tidigare, men vi har förklarat att han inte hade kunskap om vad det var och att det ar tur att han ringde till slut.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
"Julskyltsöndagen" Nu har jag missat nåt igen…
Han fick sin stroke den dagen, de skulle fira julskyltningen tillsammans, men han blev sjuk i stället. Tur att det gick ganska bra ändå, pappan har återhämtat sig, trots dåliga odds.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Okej, ja så långt hängde jag med det var bara julskyltssöndagen som jag missat. Alla har vi olika traditioner.
Roligt att både pappan och sonen mår bättre… beroende på hur aqllvarlig Stroke man får tar detju tid, vissa får ju svåra förlamningar.